Det har nu gått ett halvt år sedan undertecknad tillträdde uppdraget som ordförande i klubben och mycket är sig fortfarande likt i vår organisation på grund av att det finns en tung motvikt i styrelsen som motsätter sig förändringar.

Alla de tunga uppdragen ligger hos just de som medlemmarna varit kritiska till under tidigare perioder, t.ex. en ersättare i styrelsen har fler och tyngre uppdrag än ordföranden och det intressanta är att dessa även känner ingen skyldighet att rapportera om sitt arbete till medlemmarna.

Den ena, ett gammalt fackligt ombud, argumenterar att han har 700 andra uppdrag och hinner inte skriva en rapport. En annan säger att han inte kan skriva på svenska fast äm hans etnicitet är svensk.

Av en sådan rådande situation uppmuntras även andra styrelseledamöter och övriga förtroendevalda att vägra avrapportera sina uppdrag till medlemmarna.

Man fördelar facklig tid till sina egna som inte har rätt till det och när jag ifrågasätter det blir det jag som ordförande anklagad för att ta ut facklig tid i onödan.

Vad är orsaken till detta? Vad är det som gör att några fackliga förtroendevalda känner sig så bekväma i den roll de besitter utan att känna skyldigheten att det ligger i uppdragets natur att avrapportera tillbaka?

Räcker det med en rapport var fjärde eller sjätte månad för att få medlemmarna att tro att nu har vi kommit med ett bra resultat!?

Jo, den här kulturen råder i vår fackförening sedan många år tillbaka.

De flesta medlemmar anklagar förtroendevalda i facket för att de åtar sig uppdrag för att slippa att arbeta och trots att det handlar om förtroende och ansvar över andra kollegornas levebröd, något som vårt jobb handlar om, ändå får man inte valuta för pengarna.

Jag anser att i en stark organisation som attraherar medarbetare till att bli medlem i krävs det uppoffringar och ansvarstagande från var och en av oss och större krav måste man lägga på ombuden som självmant ställer upp för uppdraget.

Detta krav kan inte komma från någon annanstans än från medlemmarna. Om medlemmarna inte bryr sig eller struntar i vad de förtroendevalda har för sig blir det inte några positiva förändringar och det kan slå tillbaka mot dem själva och organisationen som är baserad på medlemmarna.

Jag har under mitt första halvår, fråntagit rätten att förhandla med arbetsgivarens representanter, från två KTO och det pga. missbruk av sin ställning som fackombud.

Jag anser att jag har fått mitt uppdrag av er medlemmar och det är era intressen som ska läggas i första ledet när vi sitter och förhandlar. Om ombuden gör detta för att jävlas med eller förstöra för oss medlemmar då kan jag inte blunda och låta dem fortsätta sitt uppdrag och att dessa ombud inte får bära ett sådant ansvarsfullt uppdrag.

Jag är medveten att sådana handlingar inte är något nytt i vår organisation men av erfarenhet tycker att det ibland är nödvändig att agera lite hårt för att kunna åstadkomma mer disciplin och bättre resultat. Majoriteten i styrelsen gav på sitt senaste styrelsemöte dessa KTO:n förhandlingsrätten tillbaka trots bristande underlag för beslut bara för att komma åt mig som person.

Detta beslut är inte unikt i sig, för redan från början försökte flera i styrelsen, (5 personer) som tillhör samma grupp förtroendevalda, som har härskat i klubben sedan länge, använda härskartekniker för att mobba, osynliggöra och trötta ut undertecknad. Så att jag säger upp mitt uppdrag och så att vice ordförande (förra ordföranden) kan ta över klubben på nytt.

Vad gör vi nu?
Jag vill hävda att mycket ansvar ligger hos var och en av oss som medlem i facket. Vi måste bry oss om vem sitter och förhandlar i vårt namn. Vi måste ställa frågor och kräva kontinuerlig rapportering av våra ombud för de pengar vi betalar som medlem.

Facket har ibland varit en stege för karriärister som efter några år fackligt arbete hoppade in i arbetsgivarens armar och sålt medlemmarna och deras intresse för att få en högre befattning.

Självklart att det är ens rättighet för att arbeta för bättre levnadsvillkor men jag tycker inte att detta ska ske på medlemmarnas och fackets bekostnad. Nyligen har hela styrelsen och jag som ordförande ställt våra platser till förfogande eftr ha haft samarbetssvårigheter som bromsade klubbens arbete.

Snart är det val och det är ni medlemmar som ska välja era representanter. En uppmaning är att ni till nästa gäng väljer en styrelse där ni minimerar motsättningarna så att inte så mycket tid går åt till olika konflikter. Låt oss en gång för alla ställa upp och kämpa för att facket ska få värdigheten tillbaka. Den värdighet som arbetarna för hundra år sedan kämpade för att vi ska ha.

Detta kan inte någon göra ensam. Vi måste agera tillsammans. Vi måste gå hand i hand för att kunna få en stark organisation.

För att det är med en stark fackförening som vi kan stoppa försämringarna på arbetsmarknaden och för att få bättre arbets- och lönevillkor både för oss och för våra framtida medarbetare.

Med kamratliga hälsningar
Cyrus Pairawan                   
Ordförande Klubb 120